Skrivar glöd

När kroppen vill sova, men inte huvudet då är det inte lätt att få dem och samarbeta.
Ligger jag tillräckligt länge i denna ställning eller på detta vis kommer jag snart att somna. Om jag bara slappnar av tillräckligt mycket, andas in genom näsan och ut genom munnen. Lugnt och metodiskt. Sedan kommer det någon tanke som gör en illa till mods och man måste lixom skaka av sig den, för att den ska försvinna, för att man inte ska bryta ihop fullständigt. Men då rör man sig ur sin ställning, ur sin andning och man får börja om på nytt.

Adrenalinet kryper i musklerna efter träningen och håller kroppen igång, samtidigt som man försöker få den att slappna av. Hjärnan går på högvarv. Varför? Varför? Varför? Alla dessa varför men inget svar på något.

Har inte haft varken lust eller intresse för att uppdatera här, men nu när tankarna kommer krypande och ensamheten gör sig påmind. Då får man skrivar glöd.

Dagen har innefattat 5,5 och 3 års kontroll. De blev godkände båda två, de fick varsin stämpel i rumpan. Inte för att jag misstänkte något annat heller. Alfred fick spruta, han sa inte ett knyst. Trots att han tiddade på sprutan när den trängde in under skinnet i hans lilla tunna arm. Enda på pekningen var att han (vi) måste bli bättre på att borsta tänderna. Men det örat ville han inte lyssna på.

Nilz skulle sitta på golvet och säga vad som fanns på bilderna som Tina lade fram. Vad man använde dem till och vad det hette. Till slut skulle han ge henne korten, med det som hon sa. Men alla känner vi ju till dessa trotsiga 3 åringar. Har de bestämt sig för att de inte ska göra något, så är du inte fasen till och få dem till att. Det hjälper inte att gå ned på samma nivå, eller skrika sig gul och blå. Men jag satte mig iallafall på golvet med honom i knät. Vi bad honom ett par gånger att han skulle ge bilden med äpplet på till Tina. Men icke! Alfred började prata om annat en stund, vilket fick Nizze på andra tankar. Vilket gjorde att när han blev ombedd att ge kortet med äpplet på ännu en gång. Satte foten på kortet och skjussade iväg det till Tina. Han gjorde likadant med de andra som hon bad om. Konstigt är det. Man skäms inte över sina barn när de gör så. Hade det varit någon utav mina första, hade jag skämts och blivit jätte illa till mods. Men denna händelse bekom mig inte. Jag har väl insett att det blir människor utav dem även om de gör lite fel, och inte uppför sig precis enligt regelboken. Nej, jag anser inte att jag blivit slappare med uppfostran. Jag har bara blivit tryggare i mig själv. Det är inte mitt fel om barnen inte sköter sig exemplariskt. Alla gör vi fel, alla har vi våra brister. Även barnen.

Fast sedan är det ju inte ok och bära sig åt precis hur som heller. Mycket viktigt att ha i bakhuvudet.

Vi hämtade 3års presenten på nya bibblan sedan bar det tillbaka av ut till pappa med grabbarna.

På lördag är det 4 aktiviteter som jag skulle vilja medverka på. Det är loppis i Ålems kyrkby. Det är gif dagen i sporthallen. På kvällen är det kultur afton på lilla bageriet, och Rocka Billy kväll i B-måla. Helt enkelt får jag väl klona mig ,så jag hinner gå på allt och vara social på alla ställen.
Vi får se hur det slutar det är ju bara torsdag i morgon än så länge.......

Sedan är det ju en mycket speciell dag för några andra.
Gör ett nytt försök och släcker ned hjärnan.
Over and out